jag kan inte förstå längre.. varför är du inte som innan? varför ska allting bara förändras så himla himla snabbt?
de känns som att de var igår, då jag satt i ditt knä .. det är riktigt hårt & svårt att se att du inte bryr dig.
ibland får jag panik, då jag bara vill åka hem till dig och skälla ut dig som fan. men på ett sätt vet jag om att de inte hjälper. att de bara är onödigt. men jag är så jävla arg, så någon gång måste de komma ut.
jag önskar jag kunde lita på dig..
jag önskar jag kunde kalla dig för de ordet..
men jag är rädd att jag inte kan de längre.
eller vad säger du ..  pappa?